100 år av stolthet – Vi tar oss tillbaka till där allt började.

Bandyn kom till Gästrikland i början av 1900-talet, men det dröjde fram till 1922 innan sporten etablerade sig i Sandviken. Det var året som vattenledningar drogs från järnverket fram till gamla idrottsplatsen vid kanalen.

Bandy ansågs vara en perfekt vinterträning för fotbollsgrabbarna, och brandmästare Knut Gustav Johansson tog vid höstmötet 1922 upp ärendet och fick ett ja. Redan 4 december kunde en permanent landbana öppnas vid idrottsplatsen intill Kanalen.

Fotbollssektionen fick ansvar för bandyn och utrustningen var enkel: Klubborna gjordes av långa enkäppar, som togs på Storsjöns holmar och böjdes krokiga över vattenånga. Klubborna sågades sen fina och släta med lövsåg. Första skridskorna var stupskridskor, som nitades fast under fotbollsskorna. Remskridskor användes också.

Bandyentusiaster jobbade ibland nästan dygnet runt för att hålla is. De första åren lånades en vattenpump av järnverket, och vatten pumpades in på banan. Kommunen stod för vattnet som utbyte mot att isbanan fick användas av skolorna på dagtid. Snöskottargänget omfattade omkring tolv herrar med Petter Hansson som mycket drivande. Ett stort problem var att planen lutade cirka en meter ned mot kanalen. Men isbanan var hela Sandvikens angelägenhet, och upp mot 2.000 människor kom till större arrangemang.

Söndag 7 januari 1923 spelades den första matchen hemma mot en Brynäskombination. Det historiska laget från målvakt till vänster ytter: Gunnar Andersson (Lill-Gunnar), Nils Dunderberg, Yngve Forsblom, John Sundberg, Ture Palmkvist, Gunnar Andersson (Stor-Gunnar), Gustav ”Kuta” Johansson, Nils Rydstrand, Ernst Löf, Fredrik Andersson, Tore Wicksell. Brynäs vann premiärmatchen med 5-2.

Första vintern spelades enbart vänskapsmatcher, och Forsbacka besegrades såväl hemma som borta. Resan till Forsbacka gjordes på skridskor över Storsjön, sen vägen plogats upp från Hedgrinds stenbrygga till Svartbergsviken.

Hösten 1923 köptes 14 par bandyskridskor och åtta bandybollar. Försäljaren skickade med ett par nitade skridskor som provexemplar. Ett reserv- och ett juniorlag sattes upp i SAIK. Bandysäsongen sträckte sig från januari till mars.

Spelarna lärde sig åka skridskor allt bättre och blev dessutom skickligare med klubban.

SAIK ställde 1924 upp i turneringen om Bandypokalen och i DM. Brynäs segrade i DM-matchen men hade besegrats av SAIK i Bandypokalen.

Vintern 1924-24 var mycket mild, och SAIK förpassades ur DM av Tirfing efter två matcher, varav den första oavgjord. I serien om Bandypokalen blev det seger med sju poäng av åtta.  En nyhet blev att åka med Hjalmar Forslunds lastbil till bortamatcherna. Spelarna fick vindskydd i en uppbaxad arbetskur på flaket.

1926 tog klubben sitt första distriktsmästerskap i bandy efter segern med 4-2 mot storfavoriten Skutskärs IF, som redan hade beställt segermiddag på Centralhotellet för att fira segern. Matchen som spelades i Boulognerskogen stod länge och vägde men då slog Ernst Löf till med två snabba solomål. John Sundberg avgjorde DM-finalen i Gävle med 4-2 målet. Sundberg och Löf var också normalt målfarligast i laget.

Den beställda segermåltiden tog SAIK över. Förbi var tiden med enkäppar från Storsjöns holmar. H.P Jerners möbelaffär tillverkade färdiga klubbor. SAIK bandy hade etablerat sig i distriktseliten med sina fotbollsgrabbar.